”Under alla skikt finns en modern berättelse om samhället”
Giacomo Puccinis Turandot ses på nationaloperans huvudscen under våren 2023. I den här intervjun berättar regissör Sofia Adrian Jupither sin tankar om Turandot.
”Puccini arbetade länge och omsorgsfullt med sin sista opera Turandot. Han hann inte skriva klart verkets sista sidor och Turandot fick sitt uruppförande 1926 i Milano, först efter tonsättarens död. Enligt tidens mode tog Puccini med österländska intryck i sitt verk. Han kanske ville uttrycka något personligt med sin opera, men måste hitta en arena för sitt budskap som var tillräckligt långt från hans vardagliga liv. Alltså placerade Puccini sitt verk i Fjärran Östern och i en mytisk forntid.
Karaktären Turandot och verkets hela historia består av många skikt. Puccini komponerade vid en tid när exotism och orientalism, det vill säga ett Europacentrerat synsätt, var rådande. Om vi monterar ner alla stereotyper som skapats kring verket under decenniernas lopp och ser människorna bakom dem, blir operans centrala teman utöver personpsykologin också en berättelse om samhället.
”På ett allmänt plan berör berättelsen i Turandot oss alla: den får oss att fundera på vem och hurdana vi förväntas vara i samhället.”
Andra intressanta nivåer i verket vid sidan av musiken är teman om det allmänna och det privata, om makt och ansvar, om kärlek och sårbarhet. Precis som i många andra av Puccinis operor från Tosca till Madama Butterfly beskriver tonsättaren figurer som är fångna i sin identitet. Liksom Tosca är Turandot inträngd i en viss offentlig bild mellan traditioner och pressen från andra människor. Båda karaktärerna måste ständigt bära bördan av sin roll som de egentligen inte alls trivs i.
På ett allmänt plan berör berättelsen i Turandot oss alla: den får oss att fundera på vem och hurdana vi förväntas vara i samhället. Människor vill ofta pressa in varandra i boxar och betrakta andra bara genom sina egna synsätt. Jag ser Turandot som utsatt för maktstrukturernas förtryck och det offentliga livet som prinsessa är bara ett yttre skal som påtvingats henne. Som också andra prinsessor lika Turandot har bevisat genom tiderna, kommer pressen från andra människor och de traditioner som vi människor som ett folk har skapat. I min regi vill jag befria Turandot från dessa yttre krav.
”Turandot är en sann köropera, för vilken Puccini komponerade sin kanske mest imponerande körmusik.”
Utöver Turandot finns det givetvis även andra centrala roller i verket: Timur, Calaf, Liù och deras inbördes, mångfacetterade relationer. Också kejsarens ministrar Ping, Pang och Pong är intressanta gestalter, som jag tar mig an på samma sätt som Turandot och försöker hitta personerna bakom maskerna. Vilka är de i egentligen? Varför har de den ställning som de har? Jag tycker de påminner väldigt mycket om Turandot. Även de har en officiell roll att sköta, men i själva verket längtar de efter något annat.
Turandot är en sann köropera, för vilken Puccini komponerade sin kanske mest imponerande körmusik. Kören har framför allt en psykologiskt viktig roll. Den har i uppgift att berätta historien om hur individer blir till del av en större massa. Kören i Turandot är en folkhop som bildats av individer, den är verkets nation, som tröstar efter blod. Det mest slående exemplet på detta är avrättningsscenen i början, där folket är exalterat över underhållningen som det råa dödsstraffet erbjuder. När folkmassan ser den dödsdömde prinsen av Persien hjälplös på schavotten, veknar den. Därmed framför kören en rätt så obarmhärtig och även sorglig berättelse om hur vårt samhälle fungerar. Så länge främmande människor eller ”de andra” finns någonstans på avstånd, berörs vi inte ens av de råaste grymheter. Men när människorna står som individer framför oss, mjuknar vi. Fenomenet rymmer förstås sina risker, särskilt om vi inte förmår inse att vi alla är individer.
Traditionellt innehåller Turandot föråldrade könsroller, kvinnohat och rasistiska stereotyper. Det är absolut viktigt med tanke på hela konstartens framtid att vi talar om dessa problematiska teman, för bara på det sättet kan vi bearbeta dem. Vi har inom teamet försökt avlägsna lager av föråldrade traditioner för iscensättningen från verket. Vårt sätt att ta oss an Turandot är ett ödmjukt försök att göra operahistoriens central verk gångbart även idag.
Samma problem gäller operaklassiker överlag. Operor som Carmen och Madama Butterfly är liknande exempel som Turandot för vilka vi måste hitta lämpliga angreppssätt. Jag tycker att vi inte kan sluta uppföra klassiska verk, men det är klart att iscensättningarna måste ändra. Det vore särskilt fint om vi alla tillsammans kunde utforska hur klassiker kan framföras idag. Vi måste ha modet att göra nya tolkningar, men vi måste också tillåtas att misslyckas – och fortsätta försöka.”
Intervjun PETRA RÖNKÄ
Sofia Adrian Jupithers bild TOMMY ANDRESEN
